Orsaker till D-vitaminbrist

D-vitamin är ett fettlösligt pro-hormon som reglerar kroppens kalcium- och fosfatbalans. Att D-vitamin påverkar bentätheten, samt att brist på vitaminet kan leda till osteomalaci och rakit, är känt sedan länge. Nyare studier tyder också på att D-vitamin kan spela en roll i patogenesen för flera vanliga folksjukdomar¹.

iStock by Getty Images

D-vitamin verkar som ett steroidhormon och förekommer i två former: D₃ (kolekalciferol) och D₂ (ergokalciferol). Vitamin D3 bildas i huden vid solexponering, men kroppen kan även tillföras
D-vitamin genom kosten eller kosttillskott/receptbelagd medicinering.

D-VITAMIN OCH SOLEN

Solbestrålning är den viktigaste D-vitaminkällan, då upp till 70-80 procent av det dagliga behovet beror på den kutana produktionen². D-vitamin bildas genom en kemisk reaktion som uppstår när prekursorn 7-dehydrokolesterol (7-DHC) i huden träffas av solens UVB-strålar och sedan hydroxyleras till 25-hydroxivitamin D (kalcidiol) i levern. Kalcidiolet omvandlas i njurarna till det aktiva hormonet 1,25-dihydroxivitamin D (kalcitriol), vilket i sin tur påverkar de vitamin
D-receptorer som finns i nästan alla celltyper och reglerar celldelning, celldifferentiering, modulering av immunförsvaret och andra centrala kroppsfunktioner³.

Den tillgängliga strålningen från solen påverkas bland annat av latitud, säsong och atmosfäriska förhållanden, t.ex. moln och luftföroreningar, medan faktorer som ålder, livsstil, hudpigmentering och klädsel inverkar på individens absorption av UV-ljus. Äldre, mörkhyade och personer som bär täckande klädsel året om har en sämre förmåga att bilda D-vitamin i huden och hör till riskgrupperna för D-vitaminbrist. Förmågan att producera D-vitamin är två till tre gånger lägre hos personer över 70 år än hos unga⁴, och mörkpigmenterade personer kan behöva betydligt mer tid i solen för att producera samma mängder D-vitamin som en ljushyad person. Särskilt utsatta är mörkhyade personer som invandrat till Skandinavien från solrika länder och dessutom äter
en D-vitaminfattig kost. Användning av solskyddskräm kan också minska D-vitaminproduktionen från solen. Övervikt, fettmalabsorption och viss läkemedelsanvändning är andra riskfaktorer.

NÄR OCH VAR KAN SOLEN PRODUCERA
D-VITAMIN?

Latitud är en viktig faktor för D-vitaminsyntes i huden, då solen måste stå i minst 45 graders vinkel över horisonten för att de nödvändiga UVB-strålarna med våglängder mellan 290 och 315 nm ska nå fram. I länder som ligger nära ekvatorn kan kroppen producera adekvata mängder D-vitamin året runt, men på nordliga och sydliga breddgrader är det betydligt svårare att tillgodogöra
sig D-vitamin från solen på höst, vår och vinter. I Sverige är antalet solljustimmar otillräckligt för
D-vitaminsyntes från september till och med april⁵. En tumregel vid bedömning av soleffekten är att titta på sin egen skugga. Om skuggan är lika lång eller längre än den egna kroppen sker ingen
D-vitaminsyntes.

Under den svenska högsommaren, när solen står som högst på himlen, kan det räcka med att ansikte, armar och ben hos en ljushyad person är exponerade under 15 minuter några gånger i veckan för att producera det dagliga behovet av D-vitamin. Eftersom individuella faktorer som hudpigmentering, ålder och absorptionsförmåga påverkar den kutana D-vitaminproduktionen är det dock svårt att ge ett exakt tidspann för optimal solexponering. Därtill kan överdrivet solande bidra till hudcancer och immunsuppression.

UVB-strålningen är som starkast mitt på dagen, kl. 10-15, och kroppen kan då på en kort stund producera över 10 000 IE D-vitamin, betydligt mer än den dagliga rekommendationen. Den kutana D-vitaminproduktionen är självreglerande och upphör efter ungefär 30 minuter i solen. Överdriven solexponering kan alltså inte leda till överdos av D-vitamin. Överskott av vitamin D kan lagras i kroppens fettvävnad och frigöras efter behov. Depåerna räcker dock inte hela vintern och från september till april behöver de flesta svenskar därför förlita sig på andra källor till D-vitamin. Suboptimalt D-vitaminstatus är förmodligen relativt utbrett i vissa riskgrupper under vinterhalvåret⁶.

D-VITAMIN I KOSTEN

För nordbor är en D-vitaminrik kost ett viktigt komplement till UVB-strålning från solen, särskilt från september till april. Vitamin D₃ (kolekalciferol) finns framförallt i fet fisk och berikade mejeriprodukter, samt till viss del i kött och ägg, medan vitamin D₂ (ergokalciferol)  finns i vissa växter och vild svamp som kantarell, trattkantarell och karl johan. Bioaktiviteten för ergokalciferol är dock lägre än för kolekalciferol, som är den fysiologiska formen av vitaminet.

Livsmedelsverket höjde 2012 det rekommenderade dagliga intaget av D-vitamin baserat på nya studier som visar att ett adekvat intag genom kosten är nödvändigt för att hålla 25(OH)D i serum på sufficienta nivåer under vinterhalvåret.

Källa: Livsmedelsverket

I Sverige sker viss D-vitaminberikning av matvaror som mini-, lätt- och mellanmjölk, samt margarin. Vid berikningen används vitamin D₃, men nivåerna är betydligt lägre i de berikade livsmedlen jämfört med fisk, som är naturligt rik på D-vitamin. Medan en portion sill ger
10 µg D-vitamin, vilket motsvarar den rekommenderade dagliga dosen för en frisk vuxen person, ger ett glas mjölk enbart 1 µg.

Livsmedelsverkets tabell nedan anger riktlinjer för vanliga livsmedel som är rika på D-vitamin.

Flera studier har visat att intaget av D-vitamin i kosten hos nordeuropeiska barn och ungdomar är lägre än 7,5 µg per dag . Suboptimalt D-vitaminstatus är särskilt utbrett bland invandrargrupper med lågt intag av fet fisk och mejeriprodukter. Risken för brist är även förhöjd hos gravida och hos personer som av olika skäl inte äter fisk, kött eller mejeriprodukter. Dokumenterad D-vitaminbrist eller samtidig behandling för osteoporos är indikation för behandling med D-vitamin.