ORSAKER TILL OSTEOPOROS

Osteoporos uppstår när bentätheten minskar på grund av en obalans mellan benresorption och benformation. Obalansen kan antingen bero på att benresorptionen har ökat eller att benformationen har minskat. Otillräcklig benformation kan drabba ungdomar som inte når peak bone mass och senare utvecklar osteoporos. Påskyndad benförlust förknippas med åldrande, hormonella förändringar i perimenopausala kvinnor, samt ett flertal sjukdomstillstånd och läkemedel. Åldrande och störd hormonfunktion är de två vanligaste orsakerna till osteoporos.

Osteoporos kan klassas antingen som lokaliserad eller generell, beroende på var i skelettet den uppträder. Beroende på etiologi klassificeras sjukdomen vidare som primär eller sekundär. Den vanligaste orsaken till postmenopausal osteoporos är östrogenbrist, vilket accelererar bennedbrytningen under de första åren efter menopaus. Kalciumbrist och ett åldrande skelett är de vanligaste orsakerna till senil osteoporos.

PRIMÄR OSTEOPOROS

Osteoporos klassas som primär när ingen sekundär orsak kan identifieras.

• Juvenil osteoporos. Kan uppstå både hos flickor och pojkar med normal gonadfunktion och utvecklas ofta i åldern 8-14 år. Juvenil osteoporos karaktäriseras av plötslig smärta i skelettet och/eller en fraktur efter ett trauma.
• Idiopatisk osteoporos. Klassificeras vidare som antingen postmenopausal osteoporos
  (typ I) eller åldersrelaterad eller senil osteoporos (typ II). Postmenopausal osteoporos förekommer hos kvinnor i 50-65-årsåldern som har accelererad benförlust och är känsliga för distala underarmsfrakturer och kotfrakturer. Senil osteoporos uppstår hos män och kvinnor över 70 år och beror på åldersrelaterade benförluster. Senil osteoporos förknippas ofta med frakturer i kortikal och trabekulär benvävnad i underarmen, ryggkotorna och höften.

SEKUNDÄR OSTEOPOROS

När en underliggande sjukdom, brist eller läkemedel orsakar osteoporos, klassificeras den som sekundär.

• Genetiska/medfödda sjukdomar. Hyperkalciuri är en av de vanligaste sekundära orsakerna till osteoporos. Andra exempel är cystisk fibros, glycogen storage disease , Ehlers-Danlos syndrom, Gauchers sjukdom, Marfans syndrom, osteogenesis imperfecta, idiopatisk hyperkalciuri, hypogonadism och järnöverskott.
• Autoimmuna sjukdomar. Reumatoid artrit, lupus, multipel skleros och ankyloserande spondylit kan bidra till osteoporos.
• Mag- tarmsjukdomar och matsmältningsstörningar. Celiaki, IBS, gastric bypass och gastrektomi kan orsaka benförlust. Malabsorptionssyndrom, undernäring och brist på kalcium, D-vitamin, magnesium och protein kan bidra till benförlust och hämma ny benformation.
• Endokrina sjukdomar/hypogonadala tillstånd. Diabetes är en riskfaktor för osteoporos och fragilitetsfrakturer. Andra exempel är hyperparatyreos, hypertyreos, hypogonadism, östrogenbrist, graviditet, Cushings syndrom, tyreotoxikos, prematur menopaus, androgenokänslighet, anorexia nervosa/bulimia nervosa, ”the female athlete triad”, Klinefelters syndrom and hyperprolaktinemi.
• Hematologiska tillstånd/blodsjukdomar. De läkemedel som används för att behandla flera typer av cancer och andra sjukdomar, som leukemi, lymfom, myelom och sicklecellanemi, kan orsaka benförlust och osteoporos. Talassemi, hemofili, mastocytos och andra blod- och benmärgssjukdomar kan också bidra till osteoporos.
• Läkemedel. Antiepileptika, antipsykotika, antiretrovirala läkemedel, aromatashämmare, cellgifter/transplantationsläkemedel, glukokortikoider, heparin, hormonell/endokrin behandling och litium kan påskynda benförlusten.
• Övrigt. Alkoholism, hjärtsvikt, depression, njursvikt, leverstigmata, immobilitet, HIV/AIDS, organtransplantation och viktlöshet är faktorer som kan orsaka osteoporos.