AllmänhetVårdpersonal
Osteoporosdiagnos

Diagnostisering av osteoporos

Den rådande metoden för att diagnostisera osteoporos är att mäta benmineraltätheten (BMD = Bone Mineral Density) med densitometri, eller så kallad DXA-teknik (Dual-Energy X-Ray Absorptiometry). BMD korrelerar med benhållfasthet och kan användas för att förutsäga patientens frakturrisk och utifrån det besluta om lämplig behandling. När BMD minskar ökar frakturrisken exponentiellt. BMD kan mätas såväl på centrala skelettlokaler som ländrygg, ryggrad och höft, som perifera lokaler som underarm, häl och fingrar. Mätningen kan både ge information om frakturrisken på specifika lokaler och den totala frakturrisken.

DXA-mätningar på höften ger dock den mest rättvisande prognosen för framtida höftfrakturer. BMD från lårbenshalsen används ofta som referenspunkt av diagnostiska skäl. Socialstyrelsens riktlinjer rekommenderar att både BMD från proximala femur och ländryggen används i bedömningen av framtida frakturrisk.

En eller flera fragilitetsfrakturer i höften eller ryggkotorna i vuxen ålder tyder också på osteoporos och ska bidra till diagnosen. Eftersom det är en tyst sjukdom, är en fraktur ofta den första kliniska manifestationen av osteoporos. Patienter som har haft en osteoporosfraktur har en exponentiellt högre risk för att drabbas av fler frakturer i framtiden. Det innebär att tidig upptäckt och behandling är mycket viktigt för att bryta ”frakturkarriären”.

Tolka BMD

BMD börjar avta efter att peak bone mass uppnåtts i ung vuxen ålder och processen påskyndas av menopausen. Lågt BMD uppträder oftast hos postmenopausala kvinnor och män över 50 års ålder, vilket ökar deras risk för osteoporos. BMD anges normalt med ett T-score (eller Z-score), som båda är standardavvikelser från medelvärdet. T-score tas fram genom att jämföra BMD-värdet med data från en referenspopulation som består av unga, friska vuxna av samma kön. (Z-score genereras genom att jämföra BMD med data från en referenspopulation som baseras på ålder, kön, vikt och etnicitet, och används normalt för barn).

Om BMD är inom 1 standardavvikelse från medelvärdet i referenspopulationen, det vill säga ett T-score på eller över -1, definieras den av WHO som normal. Om BMD är 1,0-2,5 standardavvikelser under referenspopulationen, ger det ett T-score på -1,0—2,5, vilket definieras som låg bentäthet (osteopeni) och är ett förstadium till osteoporos. Om standardavvikelsen är på eller under 2,5 av medelvärdet i referenspopulationen motsvarar det ett T-score på -2,5 och definieras som osteoporos. Om en patient har ett T-score på -2,5 eller lägre och har drabbats av en eller flera frakturer, anses osteoporosen vara etablerad, eller manifest.

De diagnostiska kriterierna för T-score tillämpas endast på postmenopausala kvinnor och män över 50. För premenopausala kvinnor, män under 50, samt barn, används i regel istället ett Z-score, som justeras för etnicitet, ålder, kön och vikt. Ett Z-score på 2,0 definieras antingen som “låg benmineraltäthet för kronologisk ålder” eller “under det förväntade värdet för åldern”, enligt International Society for Clinical Densitometry. Ett Z-score över 2,0 anses vara “inom det normala värdet för åldern”.

FRAX

Även om de här definitionerna är avgörande för att diagnostisera osteoporos, bör de inte vara de enda faktorerna som ligger till grund för beslut om behandling. Förutom en utvärdering av BMD bör en detaljerad patientberättelse, kroppsundersökning, riskfaktorer och ryggradsröntgen för att diagnostisera frakturer på ryggkotorna, bidra till diagnosen. Den 10-åriga sannolikheten för en fraktur kan också beräknas genom att använda FRAX, ett datorbaserat diagnostiskt verktyg, som kan ge hjälp vid bedömningen av risken för framtida frakturer.

Läs mer om osteoporos:

FRAX och osteoporos

FRAX (Fracture Risk Assessment Tool) är ett diagnostiskt verktyg som har utvecklats av WHO som ett komplement till densitometri, för att förbättra bedömningen av frakturrisken hos osteoporospatienter.

Läs mer