AllmänhetVårdpersonal
Vem riskerar att få osteoporos?

Vem riskerar att få osteoporos?

Det har slagits fast att hög ålder och minskad bentäthet (BMD) är viktiga riskfaktorer för osteoporos, då de har ett direkt och starkt samband med frakturrisk. Många andra riskfaktorer har dock också identifierats och de klassas i regel som reversibla eller icke-reversibla. Kön, ålder, etnicitet och ärftlighet är några exempel på icke-reversibla riskfaktorer, medan hypokalcemi, alkoholmissbruk och tobaksanvändning är vanliga reversibla riskfaktorer. För bästa möjliga riskbedömning bör flera kliniska riskfaktorer tas med i beräkningen när man ställer en osteoporosdiagnos

BMD utgör fortfarande grunden för att diagnostisera osteoporos men som interventionsgräns är det inte optimalt eftersom flera kliniska riskfaktorer inte omfattas av beräkningen. Frakturrisken för en ung och en äldre person med liknande T-score kan till exempel variera betydligt beroende på deras kliniska riskfaktorer, som ålder, sjukdomshistoria, ärftlighet och komorbiditet. De här riskfaktorerna kan tas med i beräkningen genom att använda det datorbaserade diagnostiska verktyget FRAX, som räknar ut den 10-åriga frakturrisken. 

 

Icke-reversibla riskfaktorer:

  • Ålder. Efter att peak bone mass uppnås i 20-årsåldern börjar benresorptionen överstiga benformationen, vilket orsakar osteopeni och – när processen når en viss brytpunkt – osteoporos. Om optimal benstyrka inte uppnås i ungdomsåren kan risken för låg bentäthet och osteoporos öka senare i livet. 
  • Kön. Kvinnor har betydligt högre risk för att utveckla osteoporos än män, eftersom de har mindre benvävnad och förlorar ben i snabbare takt än män på grund av hormonella förändringar som är förknippade med menopaus. Under sin livstid förlorar kvinnor 30-40 procent av sitt kortikala ben och 25-30 procent av sitt trabekulära ben. Män förlorar i regel 15-20 procent av sitt kortikala ben och 25-30 procent av sitt trabekulära ben. 
  • Etnicitet. Osteoporos förekommer i alla folkgrupper men kaukasiska och asiatiska kvinnor har högst risk.
  • Ärftlighet. Upp till 80 procent av variationen i peak bone mass mellan olika individer kan förklaras med genetiska faktorer och patienter vars föräldrar haft höftfrakturer har betydligt högre risk för att drabbas. 
  • Kroppsstorlek. Kort kroppslängd och liten benstomme betyder större risk för låg BMD. 

 

Reversibla riskfaktorer:

  • Låga hormonnivåer. Amenorré – orsakad av överdriven träning eller anorexia nervosa eller en kombination av båda två – tidig menopaus, låga östrogennivåer (efter menopaus) och låga testosteronnivåer hos män kan bidra till osteoporos. Östrogenbrist kan leda till alltför stor benresorption kombinerat med otillräcklig benformation, vilket accelererar benförlusterna hos menopausala kvinnor. Östrogenbrist har också visat sig vara en bidragande faktor till benförluster hos män. 
  • Kalcium och D-vitaminbrist. Kalcium, D-vitamin och bisköldkörtelhormon är nödvändiga för benhomeostasen. Otillräckligt intag av kalcium i kosten eller försämrad absorption av kalcium i tarmarna på grund av åldrande, sjukdom eller D-vitaminbrist kan orsaka sekundär hyperparatyreoidism och sekundär osteoporos. 
  • Läkemedelsanvändning. Långvarig användning av vissa läkemedel, såsom antiepileptika, perorala steroider, tyreostatika, cellgifter och insulin kan orsaka benförlust och öka risken för frakturer.
  • Livsstil. En passiv livsstil, funktionsnedsättning eller långvarigt sängliggande kan ha negativa effekter på BMD.  
  • Rökning. Tobaksrökning har ett direkt samband med minskad bentäthet.  
  • Alkoholkonsumtion. Överdriven alkoholkonsumtion ökar risken för benförlust och frakturer. 
  • Tidigare frakturer. Fragilitetsfrakturer som uppstår i samband med minimalt trauma är en vanlig klinisk manifestation av osteoporos men är också en betydande riskfaktor för framtida frakturer.