D-vitaminbrist och kopplingen till osteoporos

Kopplingen mellan D-vitaminbrist och osteoporos är känd sedan länge. Eftersom symtomen på D-vitaminbrist är diffusa och kunskapen om vitaminets funktioner i många fall är otillräcklig, förblir tillståndet dock ofta odiagnostiserat.
D-vitamin ökar kalciumupptaget i duodenum, samt reglerar kalcium- och fosfatnivåerna i blodet.

iStock by Getty Images

Adekvata D-vitaminnivåer i serum är nödvändiga för normal skelettutveckling och gör det indirekt möjligt för ny benvävnad att mineraliseras. Vid normalt D-vitaminstatus absorberas över 30 procent av allt dietärt kalcium, men vid D-vitaminbrist sjunker upptaget till 10-15 procent, vilket kan leda till hypokalcemi och en kompensatorisk ökning av PTH¹.

PTH samspelar med njurfunktionen och skelettet, samt intaget och tarmabsorptionen av kalcium och D-vitamin för att reglera kalciumnivåerna i blodet. Förhöjt PTH kan orsakas av bristfällig exponering för solljus, otillräckligt intag eller malabsorption av kalcium och/eller D-vitamin. En kompensatorisk höjning av PTH leder till ökade kalciumnivåer i blodet genom:

• ökad återresorption av kalcium i njurarna 
• stimulering av kalcitriolbildningen
• ökad skelettresorption

Hypokalcemi och D-vitaminbrist är kopplade till rakit hos barn och osteomalaci hos vuxna, och i förlängningen även till en ökad risk för osteoporos². D-vitaminnivån påverkar även frakturrisken, eftersom en brist kan försämra muskelfunktionen och balansen, och därigenom öka risken för fall.

Kan behandling mot D-vitaminbrist minska risken för osteoporos?

D-vitamin som monoterapi i form av kolekalciferol har visat sig effektivt för att motverka utvecklingen av rakit och osteomalaci³, vilket i sin tur kan leda till sekundär osteoporos. Förutom att behandling med D-vitamin kan förbättra skeletthälsan kan det motverka symtom på osteomalaci, exempelvis muskuloskeletal värk och muskelsvaghet . Kombinationspreparat
förskrivs alltid som tilläggsbehandling för effektiv osteoporosbehandling och prevention. Läkemedelsverket rekommenderar att kombinationspreparat förskrivs till patienter med dokumenterad brist på kalcium och D-vitamin, som samtidigt behandlas för osteoporos med exempelvis bisfosfonater. Konensus kring optimalt D-vitaminstatus saknas, men ett vanligt gränsvärde i Sverige är 75 nmol/L. Värden som ligger under 25 nmol/L definieras som bristtillstånd och under 50 nmol/L benämns insufficiens.