OSTEOPOROSBEHANDLING
Idag får färre än 20 procent av alla osteoporospatienter behandling inom ett år efter sin första fraktur, vilket resulterar i enorma samhällsekonomiska kostnader och onödigt mänskligt lidande. Dock har det gjorts stora framsteg inom området de senaste åren och oddsen för att få en tidig diagnos och lyckad osteoporosbehandling har ökat. Nya tekniker för att mäta bentäthet och bedöma frakturrisk har utvecklats, samtidigt som nya behandlingsalternativ kan minska risken för frakturer väsentligt.
Det är sedan länge känt att en fraktur lätt kan leda till ytterligare en fraktur. Med tanke på att Sveriges befolkning åldras innebär det att osteoporos även i fortsättningen kommer att vara ett stort folkhälsoproblem, såvida inte förebyggande åtgärder sätts in. Motion, en näringsrik kost och farmakologisk intervention är avgörande för att bryta mönstret.
MOTION
Motion - framförallt viktbärande träning - ökar muskelstyrkan, stimulerar benformationen, reducerar benresorptionen och förbättrar självförtroendet och koordinationen. Därför är det viktigt att sjukgymnastik är en del av rehabiliteringen efter en fragilitetsfraktur. Regelbunden motion bör också vara en del av förebyggandet och behandlingen av osteoporos på lång sikt. Motsatsen gäller för immobilitet, som bidrar stort till benförlust och om möjligt ska undvikas.
KOST
Ett fullgott kostintag av kalcium, D-vitamin, protein och andra benstärkande näringsämnen är viktigt hela livet för att minimera risken för osteoporos och framtida frakturer. Enligt de Nordiska näringsrekommendationerna behöver kvinnor och män från 18 år och uppåt få i sig minst 800 mg kalcium och 10 μg D-vitamin per dag. För personer över 75 år ligger det dagliga rekommenderade intaget av D-vitamin på 20 μg. Lättillgängligt kalcium finns i mjölk och mejeriprodukter som ost och yogurt, vilka också är rika på protein. D-vitamin genereras framförallt från solen men finns även i vissa livsmedel.
Både kalcium- och D-vitaminbrist är vanligt bland äldre. För de som inte kan tillgodogöra sig tillräckligt med kalcium från kosten och riskerar att få osteoporos, kan ett kalciumtillskott vara indikerat. För patienter som får osteoporosläkemedel, rekommenderas i regel ett kombinationspreparat med 500 mg kalcium och 10-20 μg D-vitamin, för att maximera effektiviteten av den benspecifika terapin. Kalcium- och D-vitamintillskott har också visat sig minska risken för sekundär hyperparatyreoidism och proximal femurfraktur bland institutionaliserade äldre.
FARMAKOLOGISK INTERVENTION
De vanligaste farmakologiska terapierna för osteoporos i Europa är bisfosfonaterna alendronat, risedronat och zoledronsyra, preparat som baseras på paratyreoideahormon och denosumab.
Hormonersättningsbehandling, vilken bromsar postmenopausal bennedbrytning och förebygger benförlust i alla skelettlokaler, användes tidigare flitigt men rekommenderas inte längre för att förebygga frakturer, då riskerna bedöms vara större än nyttan hos yngre menopausala kvinnor. Hormonersättningsbehandling har förknippats med en ökad risk för kranskärlssjukdom, bröstcancer och stroke.
Bisfosfonater, som hämmar benresorptionen genom att hämma osteoklasternas (de bennedbrytande cellernas) aktivitet, är den vanligaste läkemedelsklassen som används vid osteoporosbehandling. Bisfosfonater ska förskrivas tillsammans med kalcium och D-vitamin för äldre patienter som har brist på kalcium eller D-vitamin, eller riskerar att få sådan brist.
Medicinskt granskad av Viatris Staff 02 May 2020
