KALCIUM OCH D-VITAMIN

D-vitamin är ett fettlösligt prohormon som optimerar kroppens upptag av kalcium och fosfat i duodenum och tunntarm, samt tillsammans med paratyroideahormon (PTH) reglerar blodets kalcium- och fosfatnivå. D-vitamin påverkar en rad cellulära processer och neuromuskulära funktioner, och gör det möjligt att ny benvävnad kan mineraliseras. Brist på S-25-hydroxivitamin D₃ kan leda till hypokalcemi och osteomalaci hos vuxna och rakit hos barn men även på sikt osteoporos.

För att undvika D-vitaminbrist rekommenderar Livsmedelsverket ett dagligt intag av 10 µg (400 IU) D₃-vitamin för barn och vuxna samt gravida och ammande, och 20 µg (800 IU) för personer över 75 år samt till vissa andra riskgrupper (t ex mörk hudpigmentering och personer med bristande solexponering). Den dagliga rekommendationen för kalcium uppgår till 800 mg för vuxna och 900 mg för tonåringar, gravida och ammande mödrar.

D-VITAMIN OCH KROPPENS KALCIUMUPPTAG

D-vitamin förekommer i två former: D₃ (kolekalciferol) och D₂ (ergokalciferol). Vitamin D₃ bildas i huden när prekursorn 7-dehydrokolesterol (7-DHC) träffas av solens UVB-strålar. D-vitaminet hydroxyleras till 25-hydroxivitamin D (kalcidiol) i levern, vilket i sin tur omvandlas till det aktiva hormonet 1,25-dihydroxivitamin D (kalcitriol) i njurarna, en process som stimuleras av PTH.

Upp emot 90 % av det dagliga behovet av S-25-hydroxivitamin D tillgodoses genom kutan produktion vid solexponering men kroppen kan även tillföras D-vitamin genom kosten eller kosttillskott/receptbelagd medicinering samt utnyttja vitamin D som lagrats i kroppen sen tidigare. Livsmedel som kött, fisk, ägg och berikade mejeriprodukter är rika på vitamin D₃. Vitamin D₂ finns i vissa svampar bl.a. kantareller, men har lägre bioaktivitet än vitamin D₃.

Vid normalt S-25-hydroxivitamin D₃ absorberas över 30 procent av allt dietärt kalcium i tarmen, men vid brist absorberas enbart 10-15 procent. Brist anses föreligga när S-25-hydroxivitamin D₃ är < 25 nmol/l, medan < 10–12 nmol/l benämns uttalad brist. S-25-hydroxivitamin D₃ som ligger mellan 25 och 50 nmol/l benämns vitamin D-insufficiens. Det saknas konsensus över vilken koncentration av S-25-hydroxivitamin D₃ som behövs för optimal skeletthälsa, men en nivå >50 nmol/l anses i regel som tillräcklig eftersom det endast är substrat för aktivt D-vitamin.

Solljuset är en viktig faktor för D-vitaminbildningen och ansvarar för 70-80 % av dagsbehovet av D-vitamin. Personer med bristande solexponering har därför en förhöjd risk för D-vitaminbrist. Till riskgrupperna hör därför institutionsboende äldre, personer med mörk hudpigmentering och personer som bär heltäckande klädsel året runt. Övervikt och malabsorption på grund av celiaki, IBD, leversjukdomar eller gastric bypass-kirurgi medför också en ökad risk för D-vitaminbrist.

Latitud är också en viktig faktor, då solen måste stå i minst 45 graders vinkel över horisonten för att de UVB-strålar som är nödvändiga för D-vitaminsyntes ska nå fram. I Sverige beräknas därför ingen nämnvärd kutan D-vitaminsyntes ske från september till och med april.

Behandling med kalcium och D-vitamin

Otillräcklig solexponering eller nedsatt dietär kalciumabsorption på grund av bristfälligt intag eller upptag av D-vitamin och/eller kalcium leder som regel till stegrat S-PTH. Denna sekundära PTH-stegring (”sekundär hyperparatyreoisim”) innebär initialt att ett normalt till lågt P/S-kalcium kan bibehållas genom kompensatorisk ökad återresorption av kalcium i njurarna, ökad benresorption från skelettet samt stimulering av kalcitriolbildningochökat kalciuminflöde från tarmen.

Långvarigt bristtillstånd och kompensatorisk ökning av PTH leder dock så småningom till hypokalcemi, osteomalaci, sänkt bentäthet och ökad risk för osteoporos. Långvarig D-vitaminbrist kan även försämra muskelfunktionen, vilket i kombination med osteoporos ökar risken för fall och frakturer.

Eftersom D-vitamin är avgörande för upptag av kalcium och fosfat i tarmen behandlas bristtillstånd som hypokalcemi och osteomalaci med kalcium och vitamin D₃ oftast som kombinationspreparat. Det är också nödvändigt att förskriva både kalcium och D₃-vitamin som tilläggsbehandling till skelettspecifika läkemedel (bisfosfonater, denosumab m fl) vid osteoporos. Behandling med kalcium och vitamin D kan kompensera en negativ kalciumbalans hos äldre patienter. Personer med gravt nedsatt njurfunktion ska dock inte behandlas med både kalcium och D-vitamin. Hos dessa kan behandlingen leda till allvarlig hyperkalcemi.

Andra artiklar om kalcium och D-vitamin: