RISKFAKTORER FÖR
D-VITAMINBRIST

Trots att D-vitaminbrist är lätt att förebygga är det ett vanligt tillstånd hos vissa riskgrupper i Sverige. Det gäller särskilt under vinterhalvåret, då solen inte står tillräckligt högt på himlen för att UVB-strålarna ska kunna generera någon kutan produktion.

iStock by Getty Images

Riskfaktorer för D-vitaminbrist är bland annat mörk hudpigmentering, heltäckande klädsel året runt och otillräckligt intag av fet fisk och D-vitaminberikade livsmedel. Andra riskgrupper för suboptimalt
D-vitaminstatus är institutionsboende äldre. Utbredningen av D-vitaminbrist är inte helt klarlagd och eftersom symtomen är subtila eller helt obefintliga är tillståndet sannolikt underdiagnostiserat. Det är inte heller klart huruvida information om hur D-vitaminbrist kan förebyggas når ut till riskgrupperna¹. Följande faktorer kan öka risken för D-vitaminbrist:

MÖRK HUDPIGMENTERING OCH/ELLER HELTÄCKANDE KLÄDSEL ÅRET RUNT

Hudmelanin hos mörkhyade personer kan minska D-vitaminsyntesen i huden med 99 procent jämfört med en ljushyad person och de måste därför exponeras för solen 5-10 gånger längre för att uppnå optimalt D-vitaminstatus². Täckande klädsel blockerar också solens UVB-strålar, så att liten eller ingen kutan produktion sker. Sverige har en stor invandrarpopulation där det framförallt är vanligt att kvinnor och unga flickor beslöjar sig av kulturella eller religiösa skäl. Invandrare från solrika länder som bär heltäckande klädsel året runt löper särskilt stor risk för
D-vitaminbrist. Bland annat har en svensk studie visat att nio av tio gravida kvinnor av somaliskt ursprung i Sverige har D-vitaminbrist. Hos en tredjedel av kvinnorna var D-vitaminstatus så lågt att det inte var mätbart³. Det står inte klart hur mycket solexponering som behövs för normalt
D-vitaminstatus hos mörkhyade och/eller beslöjade personer, eller huruvida råden om utevistelse leder till normala nivåer för den här riskgruppen även under vinterhalvåret.

OTILLRÄCKLIGT INTAG AV FET FISK ELLER
D-VITAMINBERIKAD MAT

Från september till april, då ingen kutan D-vitaminproduktion sker i Sverige, ökar kostens betydelse för D-vitaminstatus. Personer som inte äter livsmedel som är naturligt rika på D-vitamin eller berikade produkter utgör därför en särskild riskgrupp för D-vitaminbrist. De bästa naturliga källorna på D-vitamin är enligt Livsmedelsverkets tabell fet fisk som lax, makrill, sill och tilapia, och i viss utsträckning kött och ägg. I Sverige berikas även mini-, lätt- och mellanmjölk, liksom vissa matfetter och yoghurtprodukter, med vitamin D3. Intaget av dessa livsmedel varierar stort bland befolkningen. Konsumtionen av fet fisk är för låg bland svenskar i allmänhet, medan vissa invandrargrupper tenderar att äta mindre mejeriprodukter. Veganer, som varken äter kött, fisk, ägg eller mejeriprodukter, kan också ha svårt att uppnå optimalt D-vitaminstatus. Studier har visat att svenska barn i regel får i sig mindre än 7,5 µg D-vitamin per dag från kosten och att barn som dricker D-vitaminberikad lättmjölk har bättre D-vitaminstatus än barn som dricker standardmjölk⁴.

INSTITUTIONSBOENDE

Äldre som bor på institutionsboende utgör en särskild riskgrupp för D-vitaminbrist. Det beror dels på att institutionsboende äldre tenderar att tillbringa mindre tid utomhus i solen och dels på att hudens förmåga att syntetisera D-vitamin försämras med åldern. Förmågan att producera kutant D-vitamin är 75 procent lägre vid 75 års ålder än vid 25 års ålder⁵.

LÄKEMEDEL OCH MEDICINSKA TILLSTÅND

Personer som har malabsorption på grund av celiaki, IBD, leversjukdomar eller gastric
bypass-kirurgi har en ökad risk för D-vitaminbrist. Det gäller även överviktiga, då det fettlösliga
D-vitaminet binds i fettväven istället för att absorberas av kroppen. Personer med njursvikt och patienter som behandlas med vissa äldre antiepileptika, kortison, vissa antimykotika eller
HIV-läkemedel tillhör också riskgrupperna⁶. Förekomst av hypokalcemi och/eller sekundär hyperparatyreoidism är indikation för utredning av D-vitaminbrist.