HANDLEDSFRAKTURER
Handledsfrakturer, eller distala radiusfrakturer, är väldigt vanliga och uppstår oftast bland äldre som en följd av ett lindrigt trauma, till exempel ett fall från stående position med utsträckt arm.
Distala radiusfrakturer är ofta ett första tecken på osteoporos och eftersom de tenderar att uppstå tidigare i livet än höft- och ryggkotsfrakturer innebär de en möjlighet att diagnostisera sjukdomen tidigt. Osteoporos är också en stor riskfaktor för distala radiusfrakturer i både män och kvinnor.
SYMTOM OCH DIAGNOS
Distala radiusfrakturer leder till akut smärta, ömhet, blånad, svullnad och förlorad funktion. Ofta är handleden även felställd. Diagnosen bekräftas i regel med röntgen av underarmen, då även antalet brott och huruvida benen är dislokerade kan fastställas.
Handledsfrakturer uppstår normalt några centimeter från den distala änden av radius men det finns många typer av frakturer. Det råder inom den medicinska världen ingen konsensus om hur handledsfrakturer ska klassificeras och för närvarande används flera olika system. Några vanliga egenskaper som används för att klassificera distala radiusfrakturer är: lokal, utseende, felställning, integriteten hos den ulnara styloiden och distala radioulnarleden, stabilitet, medföljande skador och benmineralisering.
BEHANDLING
Behandlingsalternativen för handledsfrakturer beror såväl på skadans typ som patientens ålder och aktivitetsnivå.
ICKE-KIRURGISKA TEKNIKER
Odislokerade eller obetydligt dislokerade frakturer kan behandlas icke-operativt med underarmsgips eller dorsalskena medan de läker. Frakturer med oacceptabel dislokation reponeras vanligen innan de immobiliseras, även om viss dislokation är acceptabel hos patienter med osteopeni. Om frakturen är instabil efter reponering kan perkutana stift, externfixation eller en kombination av flera olika tekniker användas under läkningen.
KIRURGISKA TEKNIKER
Komplicerade frakturer – de som inte kan reponeras, samt de som kan reponeras men fortfarande är instabila – behandlas traditionellt med kirurgi. Det finns många olika typer av kirurgiska tekniker beroende på frakturens natur. Efter öppen reponering kan frakturen stabiliseras med stift, plattor, extern fixation eller en kombination av flera tekniker.
Att operera osteoporospatienter för handledsfrakturer innebär en särskild utmaning, eftersom det är svårt att åstadkomma pålitlig fixering i ett skört ben. I vissa fall kan kirurgi leda till deformering och funktionsnedsättning i handleden. I patienter över 60 års ålder kan icke-kirurgisk behandling med gips resultera i en funktion som är jämförbar med den som kan åstadkommas med operation.
ÅTERHÄMTNING OCH UPPFÖLJNING
Målet med behandlingen är att återställa den funktionsnivå i handleden som patienten hade före skadan och återhämtningen från den här typen av frakturer är ofta god eller utmärkt. De flesta patienter kan återuppta lätta aktiviteter 1-2 månader efter frakturen, men ett fullt tillfrisknande kan ta upp till ett år.
För att förebygga framtida frakturer och förbättra patientutfallet, bör alla som har en handledsfraktur och är över 50 år ges möjlighet att göra en osteoporosscreening med bentäthetsmätning. Tidig intervention för att förebygga och behandla osteoporos är förknippat med en minskning av sekundära frakturer. Behandlingen består i regel av en kombination av benspecifik osteoporosbehandling och receptbelagt kalcium och D-vitamin.
Medicinskt granskad av Viatris Staff 02 May 2020
